Hoppas på våran tur

Då var det måndag igen, det är ingen bra dag. Det har gått ganska bra nu i helgen när Mårten har varit hemma & vi har haft varandra, han har varit ledig i tre dagar. Nu sitter jag här & då känner jag mig ensammast i hela världen. Ibland så tänker jag att jag skulle börja jobba igen för att komma ut & få annat att tänka på, men i nästa stund så inser jag att det skulle inte gå. Jag jobbar inom omsorgen så jag jobbar med människor som redan har det tufft i livet av olika anledningar & då måste jag vara tillräckligt stark själv för att kunna hantera andras problem. Även om jag tycker vissa dagar att jag är det, så märker jag när det blir för mycket att jag inte klarar det. Det känns fortfarande som att det bara är en hemsk dröm & att jag snart ska vakna upp, jag känner mig oerhört tjatig när folk frågar hur jag/vi mår. Men jag vill inte ljuga & säga att det är bra, för det är det inte. Jag tror att vissa tycker att vi borde rycka upp oss & sluta deppa, men det är inte så lätt. Jag önskar att jag kunde göra det men under alla år vi har varit tillsammans så har det kretsat kring att “skaffa” barn, med undantag att vi har haft några uppehåll, men det har alltid funnits där.

I helgen gjorde vi ett försök & hittade på lite olika saker, det var ganska skönt  faktiskt. Idag känner jag att det blev för mycket, jag är inte redo än… Jag känner mig helt slut & orkeslös idag. Det skulle vara så skönt att bara krypa ner under täcket, men jag vet att det inte blir bättre av det. Jag ska snart ta en promenad, det är härligt väder ute så det kan vara bra för mitt mående att komma ut.

Vi älskar er!

Jag vet att det är så många som bryr sig om oss & vi är så tacksamma för det. Vi har tur som har så många fina människor runt omkring oss. Ni är bäst!

Så här långt så har det varit en ganska bra dag, trots allt… Det har kommit lite snö, så det är lite ljusare ute. Det kanske är det som gör att det känns lite lättare. Jag har varit på en lång promenad idag med min svägerska, det är skönt ibland att ha sällskap & bara gå & småprata om allt & inget. Efter det träffade jag min barndomsvän Linda på hennes lunch, det är så skönt att träffas när man känner varandra utan & innan, inga krusiduller, man kan bara vara sig själv. Det är synd att vi ses för sällan bara, men det ska vi ändra på. Vi vet att vi finns här för varandra & det är det viktiga.

Det kommer vissa stunder när allt känns jätte tungt & värst är det på kvällarna när vi ska försöka att sova, då kommer verkligen alla tankarna & det är svårt att koppla av. Ibland kan jag nästan bli lite trött på mig själv som bara ältar & ältar det här hela tiden, men jag tror att det är viktigt för mig (oss) det är vårat sätt att bearbeta det här för att kunna gå vidare. Vi fick mail från kliniken i Prag igår & dom är verkligen fantastiska, det verkar som att dom gör allt för att hjälpa oss. Tänk om vi hade vetat om det här för några år sedan, då kanske allt hade sett annorlunda ut idag. Det som är skillnaden är att under alla dom här åren vi har försökt här hemma i Sverige så har läkarna här inte ändrat på nånting, det har varit i stort sett samma medicinering & samma metod varje gång. Nu ska jag ta en massa prover & dom vill även att jag ska göra en hysteroskopi (man går in med en kamera & undersöker livmoderns insida). Äntligen får vi hjälp! Tänk att det ska behöva ta så många år… Nu är det inte säkert att dom hittar någon förklaring, men det är i alla fall värt ett försök.

Min favoritlåt just nu, så fin

http://www.youtube.com/watch?v=g1j1qwQQ8-Q

Jag vet inte vad jag ska göra, jag har verkligen ingen lust att göra någonting. Kroppen orkar inte, jag tar mig i alla fall ut på en lång promenad varje dag, det känns bra för då får jag en chans att rensa hjärnan lite grann. Jag har nog inte återhämtat mig riktigt efter sjukhusvistelsen, är fortfarande väldigt trött, yr, & orkeslös. Jag är sjukskriven i två veckor till, pratade med läkaren igår. Jag har svårt att somna på kvällarna, ligger länge & tankarna snurrar i huvudet, varför blev det så här…? När jag väl har somnat så sover jag väldigt oroligt & vaknar flera gånger per natt, det gör även Mårten & jag märker att inte heller sover speciellt bra, han ligger ofta & vrider sig under de stunder jag är vaken på nätterna. Bara att kliva upp ur sängen & klä på mig är som ett helt projekt varje morgon, måste försöka hitta något att se framemot, men vad? Det har nu gått 2 veckor & 1 dag & jag har fortfarande inte tagit mig ut bland folk på egen hand, det går ganska bra om jag har någon med mig. Jag vet inte hur jag ska bete mig om jag möter folk jag känner, även om dom kanske inte vet något så känns det jobbigt! Vi har tur som har fina vänner & familj som kommer hem hit & hälsar på, då går det bra. Det är skönt när det kommer någon & hälsar på, då får vi en stund när annat kommer på tal, det behöver vi.

Det här är inte JAG, jag är nästan jämt glad & ser oftast inga hinder i livet. Jag tycker om att umgås med människor & hitta på saker, men nu… Jag älskar att laga mat & baka, men det känns bara  jobbigt nu. Vill hitta tillbaka till mig själv igen…

Jag tror att det är extra jobbigt för att vi har så många i våran närhet som ska ha barn till våren & sommaren, ungefär samtidigt som våran lille skulle ha kommit till världen. Vi blir så otroligt påminda hela tiden, jag såg framemot att få vara mammaledig & att jag dessutom hade vänner som skulle vara det samtidigt. Varje fredag tänker jag på vilken vecka jag skulle ha varit i & handen dras till magen, men det är ingen dröm, det finns ingen bula på magen!

Vi har lätt för att prata med varandra här hemma & ibland känns det som att vi bara ältar, men det är vårat sätt att bearbeta det här. Jag vet att tjejerna mår dåligt & dom blir ledsen av att se oss ledsna, men jag lovar er att tids nog så kommer det att bli bra! För dom hade det inte varit på riktigt att få ett syskon förrän nu, så slutade det så här. Dom såg verkligen framemot att bli storasystrar & dom säger att vi får inte ge upp! Vi var så nära…

Hoppas att det här året blir ett riktigt bra år för OSS & alla andra. Nytt år & nya möjligheter!

Jag har inte skrivit på länge & det mycket för att vi ville vara på säkra sidan. Vi var till Prag & gjorde embryodonation i oktober, det var en underbar resa. Den 28 oktober skulle vi göra ett graviditetstest & det visade positivt, vi kunde inte vara lyckligare! Äntligen… som vi har väntat & längtat. Efter så många år av kämpande så var vi gravida, det var för bra för att vara sant. Morgonen efter var jag tvungen att göra ett till test & det visade samma sak. Vi svävade på moln, tänk att vi äntligen skulle få ett litet barn tillsammans. Vi berättade för våra närmaste som visste om att vi hade varit till Prag & det var nästan lika stor glädje hos dom. Jag ringde kvinnokliniken & bokade tid för ett tidigt ultraljud för att bekräfta graviditeten. Väntan var olidlig… men så var det dags, förväntansfulla & lite rädda kom vi till KK. Det var en ganska ung & ny läkare som gjorde undersökningen & naturligtvis så fick han ingen bra bild. Han hämtade en mer erfaren kollega & då fick vi se den lilla, hjärtat pickade & vi var världens lyckligaste när vi gick därifrån. Jag var då i vecka 7 ungefär, nu kändes det verkligt.

Nu var det bekräftat, den fanns ett litet liv inne i min mage som utvecklades. Dagarna & veckorna gick, vi började fundera på när vi skulle berätta för vänner & bekanta. Vi bestämde oss för att vänta till vi passerat vecka 12. Tjejerna var så glada att dom äntligen skulle få ett ett litet syskon, som dom har längtat!

Jag följde graviditeten vecka för vecka, vi var på inskrivning hos barnmorskan. Vi planerade att köpa ny bil & eventuellt att vi skulle behöva flytta. Vi såg inga hinder. Den 19 december var det dags för det andra besöket hos barnmorskan & fredag den 20 gick jag in i vecka 13. Nu kunde vi börja berätta, vilken lycka!

På lördagen var vi ute & handlade julklappar & för första gången på länge så kändes det som att det skulle bli en bra jul, kände ingen stress… Jag var på toaletten & upptäckte en liten brun flytning, vi googlade & det var inget ovanligt att man kunde blöda lite. Sista veckan hade min mage verkligen exploderat & jag kände mig verkligen gravid. På eftermiddagen så kom det lite till när jag var på toaletten & jag började få lite ont i magen. Vi valde att ringa sjukvårdsupplysningen, hon lugnade mig & sa att det är nog ingen fara eftersom det var bruna flytningar & jag hade inte speciellt ont. Hon sa att om vi ändå kände oss oroliga så kunde vi komma in så att vi inte gick & oroade oss.

Vi promenerade bort till sjukhuset, anmälde oss & fick vänta en liten stund innan vi fick träffa en läkare. Hon sa att jag var så pass långt gången så hon skulle göra ett vanligt ultraljud utanpå magen, men eftersom jag nyss hade kissat så gick det inte att se så hon gjorde ett vaginalt ultraljud. Vi var så säkra på att vi skulle få se det lilla livet ligga där & sprattla så vi kunde gå hem lyckliga. Tyvärr så var hon tyst alldeles för länge & till slut kom de orden vi inte ville höra!!! Hon kunde inte se att att hjärtat slog, hon hämtade en kollega för att verkligen vara säker, hon sa samma sak. Allt blev helt svart & det kändes som att vi inte kunde andas. Vi satt länge & pratade med läkarna (eller dom pratade), vi var i chock. Vi skulle komma tillbaka dagen, jag skulle få tabletter som skulle stöta ut fostret.

Vi gick hem & vi bara grät, ringde efter tjejerna så dom kom & vi låg i sängen alla fyra & bara grät & höll om varandra. Det fanns inga ord på hur ledsen vi var…

Natten var hemsk, hoppades att vi skulle vakna upp & att allt var en otäck dröm, men så var det inte. Vi tvingade oss ur sängen & plågade oss in i duschen. Klockan 11 skulle vi vara på avdelningen. Jag skakade & grät hela tiden. På sjukhuset så fick jag fyra tabletter cytotec som skulle sätta igång värkar & stöta ut fostret. Efter 3 timmar hade det inte hänt något så jag fick 2 tabletter till. Jag började blöda men det som skulle komma ut kom inte. Efter ytterligare 3 timmar fick jag två tabletter till, den här gången under tungan. Nu började jag få riktigt ont & jag blödde kraftigt! Jag svimmade flera gånger & trodde ett tag att nu dör jag! Läkaren beslutade att ta in mig i undersökningsrummet för att titta med ultraljud om det var på väg ut. Med hjälp av barnmorskan så fick dom ut moderkaka, hinnsäcken & fostret, då försvann jag igen. Det var det plågsammaste jag  varit med om psykiskt, trodde att jag skulle gå i tusen bitar. Mårten var med mig hela tiden, han var helt fantastisk hela tiden. Jag fattar inte att han bröt ihop fullständigt. Det måste ha varit helt för jäkligt att vara mitt uppe i sin värsta sorg samtidigt som han skulle ta hand om mig. Jag är så lyckligt som har honom.

Läkaren sa att nu var det över & jag rullades in på rummet igen. Men det var inte över, jag fortsatte att blöda. Det slutade aldrig, jag fick ytterligare två tabletter för att blöda ut det sista, men det hjälpte inte heller. Jag hade förlorat en hel del blod vid det här laget. Vid två tiden på natten ringde läkaren ner på operation, jag skulle skrapas för att få bort det sista. 5.30 kom jag upp på avdelningen igen, äntligen hade jag slutat att blöda. Jag hade fått så mycket mediciner & var helt utmattad så vi somnade av ren utmattning. Det tog 18,5 timme, vi som trodde att det skulle vara över på några timmar. Jag hade varken ätit eller druckit riktigt sedan lördagen, jag fick verkligen inte i mig någonting. Vid 11 tiden på kvällen dagen före julafton ville jag hem, vi tog en taxi hem. Vi bor i ett hus utan hiss, så jag plågade mig uppför alla trapporna, sista trappstegen fick Mårten nästan bära mig. Jag kände att jag höll på att svimma & ville kräkas, så knappt inne i hallen så kräktes jag som aldrig förr. Rasade ihop i soffan för att vila lite, sen var det dags för nästa utmaning, borsta tänderna. Hann bara in på toaletten så var det dags igen… Somnade sen av utmattning. Det var skönt att vara hemma, men jag kände att något var fel. På julafton hade vi främmande i omgångar & jag försökte att dricka & äta men fick inte i mig något. På kvällen var Cornelia, Pauline &  Jocke här.

På juldags morgonen ringde läkaren för att höra hur jag mådde & jag berättade hur dåligt jag mådde. Jag var helt genomskinlig i ansiktet & på händerna, jag hade ingen färg alls. Läkaren tyckte att jag skulle komma in igen för att få dropp, så det var bara att bege sig till sjukhuset igen… Väl på sjukhuset så satte dom dropp på en gång & tog en massa prover. Jag rullades upp på avdelningen & där beslutades att jag även skulle få blod .Mina värden var så dåliga, jag var helt uttorkad & hade ett blodvärde under 80 (jag ligger runt 140 i vanliga fall). Det blev ännu en natt på sjukhuset, 2 enheter blod & 3 påsar dropp.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig, & det kan tydligen ta ett tag. Nu ska vi ta i itu med sorgen, det känns som den här smärtan aldrig kommer att gå över. Att tiden läker alla sår tror jag inte riktigt på, den kommer alltid att finnas här.

Livet är så himla orättvist! Jag tycker att vi som inte kan få barn på naturlig väg har blivit tillräckligt straffade, men tydligen inte! Just nu känns allt så himla jobbigt, jag klarar inte ens att av att gå ut & möta folk. Jag får ångest bara av att gå utanför dörren.

Jag undrar när det ska vända, kommer det någonsin att bli VÅRAN tur! Vi trodde verkligen att turen hade kommit till oss nu. Jag är ändå så glad att vi har våra tjejer & andra i våran närhet som stöttar oss i allt det här.

Men nu var det länge sen jag skrev något, vet inte vad det beror på har faktiskt ingenting att skylla på. Men nu tar jag mig lite tid & skriver några rader. Helt galet vad tiden går fort, jag kan säga att vi har inte köpt en enda julklapp, suck! Varje år så säger vi att nästa år då… men nej så blev det inte. Vi vet inte ens vad barnen önskar sig & inte syskonbarnen heller, kan vara  läge att börja fundera på att ge oss ut i julhandeln kanske .

Det enda jag har planerat är vad jag ska göra för julgodis, älskar att hålla på med det. Tror att det blir 5 sorter i år ev. 6

Vi har äntligen fått lite snö, så nu är det lite ljusare & mysigare. Ingen jul utan snö, det är ett måste.

Nu är det nog dags för mig att börja fundera på vad vi ska köpa för julklappar, det kan vara bra att göra en lista med olika förslag & sen kan man bocka av eftersom.

Det kan nästan inte finnas något bättre än fredagar, det är den dag som för mig går lättast att jobba på & det är inte speciellt jobbigt att ta sig upp på morgonen. Veckan har gått ovanligt fort, det har varit en bra vecka. Idag promenerade jag hem från jobbet & Mårten kom & mötte upp mig.  Vi gick & satte oss på ett fik & bara pratade en stund sen gick vi & handlade lite. Ikväll blir det film & en stor godis skål . Känns som det kommer bli en bra helg, ska umgås med fina vänner & bara ha det gott!

Vi har helt förälskat oss i Prag, vilken stad… . Allt har varit så bra, maten, hotellet, shoppingen, människorna ja allt! Vi åker gärna dit igen, det var för kort om tid för att hinna med allt. Eftersom jag skulle ta det lugnt så hade vi ett väldigt lugnt tempo, inte vad jag är van vid precis . Det fanns så mycket att se & upptäcka så jag rekommenderar alla att någon gång i livet besöka Prag, det finns något för alla. 

Ja ni ser ju, det är magiskt! Lite som Harry Potter

Nu är vi åter i vardagen & jag lovar att uppdatera lite bättre. Det har varit lite dåligt nu, ska skärpa mig.

Ha det gott <3

Jag kan inte fatta att vi snart åker till Prag, det har varit så lång väntan & nu helt plötsligt så händer det. Jag är inne på dag 11 i behandlingen, mår ganska så bra. Veckan har så här långt rullat på bra, hoppas den fortsätter likadant . Jag har så mycket som jag vill hinna med, men tiden räcker inte till. Tänk om man inte behövde sova vad mycket jag skulle hinna med, då skulle jag kunna baka & städa hur mycket som helst . Även fast jag som nu känner mig lite små hängig så kan jag inte ta det lugnt, saker ska göras ändå. Jag har väldigt svårt att bara låta saker vara, jag önskar att jag bara kunde strunta i den där fläcken på golvet eller vad det nu är… Kan vara dags att varva ner lite…

Igår kväll när vi var ute & gick så var det så här vackert

Då var det måndag igen & 1 veckas jobb framför sig, det känns ganska lätt nu när jag vet att vi snart ska vara lediga.

I helgen har vi varit i Oviken, vi har hunnit med en hel del. Vi hjälpte svärmor att plocka undan & förbereda för vintern. Utemöblerna ställdes undan, husvagnen fick en plats i garaget, blommor kastades m.m, vi hann även med att träffa vänner & släkt för lite korvgrillning så mysigt!

Jag är inne på dag 9 i behandligen & mår ganska bra, lite märkliga biverkningar som jag får stå ut med, men det är det värt. Imorgon är det ultraljud då får vi veta exakt när det blir av, är lite orolig att medicinerna inte har verkat som dom ska så att allt blir förskjutet, det skulle vara så tråkigt. Så nu behöver vi alla tummar vi kan få!

Inne på dag 5 på behandlingen, känns så himla bra. Jag har lite konstiga biverkningar, märkligt ont i ryggen, i huvudet & i magen men jag har intalat mig själv att det är bra med biverkningar. Vi har nu bokat allt, tåg, flyg & hotell. Vi ska på bo Grand Hotel i Prag, verkar vara jätte fint så det hoppas vi på. Det ska verkligen bli härligt att få komma iväg & lyxa till det i några dagar, det skulle man få göra lite oftare, det skulle vi nog alla må bra av. Just nu känner jag mig som ett otåligt litet barn, tiden kryper fram…