Jag har nu pratat med Kvinnokliniken om proverna som kliniken vill att jag ska ta innan nästa försök, tyvärr så fanns det ingen hjälp att få där. Jag har mejlat IVF kliniken i Umeå & våran enda privat läkare här, får se om någon av dom är villiga att hjälpa till. Just nu känns det mest bara hopplöst, tänka att det ska vara så svårt. Det är bara några “enkla” blodprover som ska tas, hur svårt ska ta vara? Känns som att vi står vid ett vägskäl, vet inte vart jag ska ta vägen…
Jag förstår att det är svårt för andra att förstå det vi går igenom & vi begär inte det heller. Det är säkert många som tycker att vi skulle ha gett upp för länge sen, men det går inte. Längtan är för stor! Jag försöker att inte prata om det så mycket, kan nog lätt bli tjatigt för många att höra på. Det här är vårat liv & det vi vill & längtar efter. Åren går & jag har inte så många år på mig, men så länge jag vet att det kan gå så tänker vi kämpa, man kan inte ge upp något som man verkligen vill då kommer vi ångra oss resten av livet. Jag följer mitt hjärta…
Vi satsar verkligen allt vi har på det här, vi lever i våran egna lilla “bubbla”. Om jag hade varit yngre & vetat hur svårt det är för många att få barn så skulle jag utan tvekan donerat ägg. Jag hoppas att ni som kan & vill hjälpa andra, tveka inte! Det är så många som behöver eran hjälp både med ägg & spermier.