Då var det måndag igen, det är ingen bra dag. Det har gått ganska bra nu i helgen när Mårten har varit hemma & vi har haft varandra, han har varit ledig i tre dagar. Nu sitter jag här & då känner jag mig ensammast i hela världen. Ibland så tänker jag att jag skulle börja jobba igen för att komma ut & få annat att tänka på, men i nästa stund så inser jag att det skulle inte gå. Jag jobbar inom omsorgen så jag jobbar med människor som redan har det tufft i livet av olika anledningar & då måste jag vara tillräckligt stark själv för att kunna hantera andras problem. Även om jag tycker vissa dagar att jag är det, så märker jag när det blir för mycket att jag inte klarar det. Det känns fortfarande som att det bara är en hemsk dröm & att jag snart ska vakna upp, jag känner mig oerhört tjatig när folk frågar hur jag/vi mår. Men jag vill inte ljuga & säga att det är bra, för det är det inte. Jag tror att vissa tycker att vi borde rycka upp oss & sluta deppa, men det är inte så lätt. Jag önskar att jag kunde göra det men under alla år vi har varit tillsammans så har det kretsat kring att “skaffa” barn, med undantag att vi har haft några uppehåll, men det har alltid funnits där.
I helgen gjorde vi ett försök & hittade på lite olika saker, det var ganska skönt faktiskt. Idag känner jag att det blev för mycket, jag är inte redo än… Jag känner mig helt slut & orkeslös idag. Det skulle vara så skönt att bara krypa ner under täcket, men jag vet att det inte blir bättre av det. Jag ska snart ta en promenad, det är härligt väder ute så det kan vara bra för mitt mående att komma ut.
Vi älskar er!
Jag vet att det är så många som bryr sig om oss & vi är så tacksamma för det. Vi har tur som har så många fina människor runt omkring oss. Ni är bäst!