Hoppas på våran tur

Jag vet inte vad jag ska göra, jag har verkligen ingen lust att göra någonting. Kroppen orkar inte, jag tar mig i alla fall ut på en lång promenad varje dag, det känns bra för då får jag en chans att rensa hjärnan lite grann. Jag har nog inte återhämtat mig riktigt efter sjukhusvistelsen, är fortfarande väldigt trött, yr, & orkeslös. Jag är sjukskriven i två veckor till, pratade med läkaren igår. Jag har svårt att somna på kvällarna, ligger länge & tankarna snurrar i huvudet, varför blev det så här…? När jag väl har somnat så sover jag väldigt oroligt & vaknar flera gånger per natt, det gör även Mårten & jag märker att inte heller sover speciellt bra, han ligger ofta & vrider sig under de stunder jag är vaken på nätterna. Bara att kliva upp ur sängen & klä på mig är som ett helt projekt varje morgon, måste försöka hitta något att se framemot, men vad? Det har nu gått 2 veckor & 1 dag & jag har fortfarande inte tagit mig ut bland folk på egen hand, det går ganska bra om jag har någon med mig. Jag vet inte hur jag ska bete mig om jag möter folk jag känner, även om dom kanske inte vet något så känns det jobbigt! Vi har tur som har fina vänner & familj som kommer hem hit & hälsar på, då går det bra. Det är skönt när det kommer någon & hälsar på, då får vi en stund när annat kommer på tal, det behöver vi.

Det här är inte JAG, jag är nästan jämt glad & ser oftast inga hinder i livet. Jag tycker om att umgås med människor & hitta på saker, men nu… Jag älskar att laga mat & baka, men det känns bara  jobbigt nu. Vill hitta tillbaka till mig själv igen…

Jag tror att det är extra jobbigt för att vi har så många i våran närhet som ska ha barn till våren & sommaren, ungefär samtidigt som våran lille skulle ha kommit till världen. Vi blir så otroligt påminda hela tiden, jag såg framemot att få vara mammaledig & att jag dessutom hade vänner som skulle vara det samtidigt. Varje fredag tänker jag på vilken vecka jag skulle ha varit i & handen dras till magen, men det är ingen dröm, det finns ingen bula på magen!

Vi har lätt för att prata med varandra här hemma & ibland känns det som att vi bara ältar, men det är vårat sätt att bearbeta det här. Jag vet att tjejerna mår dåligt & dom blir ledsen av att se oss ledsna, men jag lovar er att tids nog så kommer det att bli bra! För dom hade det inte varit på riktigt att få ett syskon förrän nu, så slutade det så här. Dom såg verkligen framemot att bli storasystrar & dom säger att vi får inte ge upp! Vi var så nära…

Hoppas att det här året blir ett riktigt bra år för OSS & alla andra. Nytt år & nya möjligheter!