Halvvägs på denna vecka, veckorna bara rinner iväg. Tänk att det här med att försöka skaffa barn kan tära så otroligt mycket på en, det går inte en dag utan att jag/vi tänker på det & pratar om det. För 5 år sedan trodde vi att vi skulle ha minst 2 barn tillsammans, men så verkar det inte bli. När vi gjorde våran första insemination var jag helt övertygad om att vi skulle lyckas, men så blev det inte. Efter 3 inseminationer övergick vi till IVF, hoppet fanns där varje gång… Vi levde i en bubbla, vi umgicks knappt med våra vänner, kände att vi tappade kontakten. Orkade inte, vi hade fullt upp med vårat, i början berättade vi inte för någon. Jag kan ångra det nu i efterhand, allt skulle kanske ha känts bättre om vi hade varit ärliga, men hur berättar man för folk något som ska vara den mest “självklara” saken i världen. Vi var inne i en period i våra liv när många runtom oss fick barn en efter en, det kom som en käftsmäll varje gång vi fick höra att någon skulle ha barn. Det är inte på något vis att vi missunnar våra vänner eller släkt ett barn, men avundsjukan & bitterheten finns där & konstigt vore det väl om vi inte kände någonting! Men det är bara att resa sig upp & vara stark, även fast man ibland har lust att bara gräva ner sig. Vi har ganska nyligen fått veta att det är 3 av våra vänner som alla ska ha barn i juni, vi försöker verkligen glädjas med dom, men det går inte att komma ifrån att det innerst inne känns skit jobbigt!!!
Vi har gjort 6 IVF, varje gång har vi fått 2 embryon insatta. På fjärde försöket fick vi ett plus på stickan, lyckan var TOTAL! I 3 dagar fick vi vara glad, sen kom blödningen & det blev 3 veckor av oro, provtagningar & undersökningar flera dagar i veckan. Det hela slutade med operation, jag hade fått ett utomhavandeskap ett sk. X. Varför??? Varför just vi? Trodde aldrig att jag skulle repa mig efter det, men man är starkare än vad man tror.
I juni 2011 gjorde vi vårat sista försök, vi försökte vara positiva & gjorde resan till en liten minisemester. Vi bodde på ett fint hotell i 3 dagar & yngsta tjejen var med, det var så mysigt! Samma dag som jag fick tillbaka de små “liven” fick vi veta att en barndomsvän till min sambo hade fått sitt första barn, på Sveriges nationaldag så vi tänkte att det här måste betyda något. Men så var det inte…
Vi har inte gjort fler försök efter det, tror man måste sätta ett stopp någon gång, hur mycket man än vill. Andra tar lån till att köpa hus, lägenhet eller bil, vi har fått tagit lån för att skaffa barn. Många tunga stunder & tårar har det blivit genom åren. Nu sitter vi här & ska kanske utsätta oss för detta igen, men det är det värt!
Det är så skönt att få skriva av sig hur man känner & hur man mår. Lägger ut några bilder på fina & härliga minnen som vi hade i somras, för även om livet är tungt så finns det ljusglimtar 
& tur är väl det!!!