Många människor är idag ofrivilligt barnlösa & behöver hjälp för att bli föräldrar, genom så kallad IVF. Trots landstingsfinansierade försök blir inte alla föräldrar. Den ekonomiska frågan blir då mycket viktig & för många helt avgörande för chansen till att bli föräldrar. Ska det vara så? Är rätten till ett barn en klassfråga?
Ofrivillig barnlöshet klassades som en sjukdom av WHO redan 1997. Trots att det gått 15 år så är regelverket inom Sveriges landsting fortfarande mycket olika. I södra Sverige ges 3 finansierade försök, här i Norrland ges ett enda finansierat försök. Idag räknar man med att 15-20% av par i fertil ålder, (det är nästan en halv miljon människor) är ofrivilligt barnlösa.
För oss med denna barnlängtan handlar det inte bara om sorg, längtan & livskvalitet utan pengar har stort fokus. En IVF-behandling kostar mellan 24 000- 37 000 kronor i Sverige. Summor på över 100 000 är inget ovanligt! Man får också tänka på att det är inte bara själva behandlingen som kostar. Utöver behandlingen så tillkommer mediciner, ofta långa resor med hotellnätter, ev akupunktur (för att öka chanserna) & inkomstbortfall.
Man skulle kunna jämställa ett IVF försök med ett casino besök, spela rysk roulette, satsa alla dina pengar & hoppas på en vinst. Detta är en kamp fysiskt, psykiskt & ekonomiskt.
Antalet ofrivilligt barnlösa växer för varje år. Mellan 1996 & 2006 hade antalet IVF:er fördubblats. 3 % av barnen födda i Sverige är IVF barn. Tänk då på att bakom den summan står många par som inte lyckats. Hur kommer det att bli? Hur ska man hjälpa ofrivilligt barnlösa ekonomiskt, eller ska det bli en klassfråga att få barn???
Visst måste det finnas en gräns, så är det med allt. Jag menar inte att att det ska finansieras till det lyckas, men som det ser ut idag så skiljer det sig med försök i Sverige. I Norrland har vi ett försök & i södra Sverige tre, jag tycker att det borde vara lika vård för alla, vi bor i samma land. Jag tycker att det är en självklarhet att man väntar med att skaffa barn tills man har en stabil ekonomi & klarar av att försörja ett barn, för som sagt det kostar… Tyvärr är det inte alltid så, många barn som lever i fattigdom.
Jag tycker det är jättefint att det finns någon form av sponsring överhuvudtaget. Det är en fin förmån. Men barn är ingen rättighet och det kan inte ligga på statens ansvar att skjuta till pengar tills det lyckas. Det kostar pengar för de som adopterar också. Ja för de som får barn naturligt med – många med dålig ekonom i avvaktar ju med barn tills de har bättre förutsättningar.
Räknas barnlöshet dessutom som en sjukdom borde ju även andra med sjukdomstillstånd få pengar av staten tills de blivit friska. Och det håller ju inte, någonstans hamnar ju ändå gränsen.