Hoppas på våran tur

Jag har inte skrivit på länge & det mycket för att vi ville vara på säkra sidan. Vi var till Prag & gjorde embryodonation i oktober, det var en underbar resa. Den 28 oktober skulle vi göra ett graviditetstest & det visade positivt, vi kunde inte vara lyckligare! Äntligen… som vi har väntat & längtat. Efter så många år av kämpande så var vi gravida, det var för bra för att vara sant. Morgonen efter var jag tvungen att göra ett till test & det visade samma sak. Vi svävade på moln, tänk att vi äntligen skulle få ett litet barn tillsammans. Vi berättade för våra närmaste som visste om att vi hade varit till Prag & det var nästan lika stor glädje hos dom. Jag ringde kvinnokliniken & bokade tid för ett tidigt ultraljud för att bekräfta graviditeten. Väntan var olidlig… men så var det dags, förväntansfulla & lite rädda kom vi till KK. Det var en ganska ung & ny läkare som gjorde undersökningen & naturligtvis så fick han ingen bra bild. Han hämtade en mer erfaren kollega & då fick vi se den lilla, hjärtat pickade & vi var världens lyckligaste när vi gick därifrån. Jag var då i vecka 7 ungefär, nu kändes det verkligt.

Nu var det bekräftat, den fanns ett litet liv inne i min mage som utvecklades. Dagarna & veckorna gick, vi började fundera på när vi skulle berätta för vänner & bekanta. Vi bestämde oss för att vänta till vi passerat vecka 12. Tjejerna var så glada att dom äntligen skulle få ett ett litet syskon, som dom har längtat!

Jag följde graviditeten vecka för vecka, vi var på inskrivning hos barnmorskan. Vi planerade att köpa ny bil & eventuellt att vi skulle behöva flytta. Vi såg inga hinder. Den 19 december var det dags för det andra besöket hos barnmorskan & fredag den 20 gick jag in i vecka 13. Nu kunde vi börja berätta, vilken lycka!

På lördagen var vi ute & handlade julklappar & för första gången på länge så kändes det som att det skulle bli en bra jul, kände ingen stress… Jag var på toaletten & upptäckte en liten brun flytning, vi googlade & det var inget ovanligt att man kunde blöda lite. Sista veckan hade min mage verkligen exploderat & jag kände mig verkligen gravid. På eftermiddagen så kom det lite till när jag var på toaletten & jag började få lite ont i magen. Vi valde att ringa sjukvårdsupplysningen, hon lugnade mig & sa att det är nog ingen fara eftersom det var bruna flytningar & jag hade inte speciellt ont. Hon sa att om vi ändå kände oss oroliga så kunde vi komma in så att vi inte gick & oroade oss.

Vi promenerade bort till sjukhuset, anmälde oss & fick vänta en liten stund innan vi fick träffa en läkare. Hon sa att jag var så pass långt gången så hon skulle göra ett vanligt ultraljud utanpå magen, men eftersom jag nyss hade kissat så gick det inte att se så hon gjorde ett vaginalt ultraljud. Vi var så säkra på att vi skulle få se det lilla livet ligga där & sprattla så vi kunde gå hem lyckliga. Tyvärr så var hon tyst alldeles för länge & till slut kom de orden vi inte ville höra!!! Hon kunde inte se att att hjärtat slog, hon hämtade en kollega för att verkligen vara säker, hon sa samma sak. Allt blev helt svart & det kändes som att vi inte kunde andas. Vi satt länge & pratade med läkarna (eller dom pratade), vi var i chock. Vi skulle komma tillbaka dagen, jag skulle få tabletter som skulle stöta ut fostret.

Vi gick hem & vi bara grät, ringde efter tjejerna så dom kom & vi låg i sängen alla fyra & bara grät & höll om varandra. Det fanns inga ord på hur ledsen vi var…

Natten var hemsk, hoppades att vi skulle vakna upp & att allt var en otäck dröm, men så var det inte. Vi tvingade oss ur sängen & plågade oss in i duschen. Klockan 11 skulle vi vara på avdelningen. Jag skakade & grät hela tiden. På sjukhuset så fick jag fyra tabletter cytotec som skulle sätta igång värkar & stöta ut fostret. Efter 3 timmar hade det inte hänt något så jag fick 2 tabletter till. Jag började blöda men det som skulle komma ut kom inte. Efter ytterligare 3 timmar fick jag två tabletter till, den här gången under tungan. Nu började jag få riktigt ont & jag blödde kraftigt! Jag svimmade flera gånger & trodde ett tag att nu dör jag! Läkaren beslutade att ta in mig i undersökningsrummet för att titta med ultraljud om det var på väg ut. Med hjälp av barnmorskan så fick dom ut moderkaka, hinnsäcken & fostret, då försvann jag igen. Det var det plågsammaste jag  varit med om psykiskt, trodde att jag skulle gå i tusen bitar. Mårten var med mig hela tiden, han var helt fantastisk hela tiden. Jag fattar inte att han bröt ihop fullständigt. Det måste ha varit helt för jäkligt att vara mitt uppe i sin värsta sorg samtidigt som han skulle ta hand om mig. Jag är så lyckligt som har honom.

Läkaren sa att nu var det över & jag rullades in på rummet igen. Men det var inte över, jag fortsatte att blöda. Det slutade aldrig, jag fick ytterligare två tabletter för att blöda ut det sista, men det hjälpte inte heller. Jag hade förlorat en hel del blod vid det här laget. Vid två tiden på natten ringde läkaren ner på operation, jag skulle skrapas för att få bort det sista. 5.30 kom jag upp på avdelningen igen, äntligen hade jag slutat att blöda. Jag hade fått så mycket mediciner & var helt utmattad så vi somnade av ren utmattning. Det tog 18,5 timme, vi som trodde att det skulle vara över på några timmar. Jag hade varken ätit eller druckit riktigt sedan lördagen, jag fick verkligen inte i mig någonting. Vid 11 tiden på kvällen dagen före julafton ville jag hem, vi tog en taxi hem. Vi bor i ett hus utan hiss, så jag plågade mig uppför alla trapporna, sista trappstegen fick Mårten nästan bära mig. Jag kände att jag höll på att svimma & ville kräkas, så knappt inne i hallen så kräktes jag som aldrig förr. Rasade ihop i soffan för att vila lite, sen var det dags för nästa utmaning, borsta tänderna. Hann bara in på toaletten så var det dags igen… Somnade sen av utmattning. Det var skönt att vara hemma, men jag kände att något var fel. På julafton hade vi främmande i omgångar & jag försökte att dricka & äta men fick inte i mig något. På kvällen var Cornelia, Pauline &  Jocke här.

På juldags morgonen ringde läkaren för att höra hur jag mådde & jag berättade hur dåligt jag mådde. Jag var helt genomskinlig i ansiktet & på händerna, jag hade ingen färg alls. Läkaren tyckte att jag skulle komma in igen för att få dropp, så det var bara att bege sig till sjukhuset igen… Väl på sjukhuset så satte dom dropp på en gång & tog en massa prover. Jag rullades upp på avdelningen & där beslutades att jag även skulle få blod .Mina värden var så dåliga, jag var helt uttorkad & hade ett blodvärde under 80 (jag ligger runt 140 i vanliga fall). Det blev ännu en natt på sjukhuset, 2 enheter blod & 3 påsar dropp.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig, & det kan tydligen ta ett tag. Nu ska vi ta i itu med sorgen, det känns som den här smärtan aldrig kommer att gå över. Att tiden läker alla sår tror jag inte riktigt på, den kommer alltid att finnas här.

Livet är så himla orättvist! Jag tycker att vi som inte kan få barn på naturlig väg har blivit tillräckligt straffade, men tydligen inte! Just nu känns allt så himla jobbigt, jag klarar inte ens att av att gå ut & möta folk. Jag får ångest bara av att gå utanför dörren.

Jag undrar när det ska vända, kommer det någonsin att bli VÅRAN tur! Vi trodde verkligen att turen hade kommit till oss nu. Jag är ändå så glad att vi har våra tjejer & andra i våran närhet som stöttar oss i allt det här.